Vad som börjar med ett inspirerande möte, slutar med ett liv som släcks av AIDS. Och där tar en berättelse om att föda tre söner vid, där två av dem senare skulle komma ut som homosexuella. Det här är Helena Tegnérs berättelse om att vara en omåttligt stolt förälder:
- När jag var 15 år träffade jag Benjamin. Han var den mest fantastiska människa jag träffat. Tjockt, brunt hår och ögon som glittrade. Givetvis förväntade jag mig inget annat än ett liv tillsammans med honom, jag hade ju träffat min drömprins, säger Helena.
Så är hon tyst en sekund och fortsätter lågmält:
- Benjamin ville en dag att vi skulle träffas och prata. Han tog mig till den bästa platsen jag visste. Medan vattnet skvalpade nedanför oss på berget så sa Benjamin plötsligt att han gillade killar på samma sätt som jag gör. Skrattande tittade jag på honom innan jag förstått vad han sagt. Benjamin var homosexuell!
Detta var i mitten av 60-talet, och det slutade med att Benjamin och jag blev allra bästa vänner. När ungdomens nyfikenhet gjorde att vi på varsin hand upptäckte världen kom det sig att vi inte hade mer än sporadisk kontakt. I slutet av 60-talet flyttade vi båda till Stockholm, Benjamin med sin fästman Peter, och jag med min blivande man.
- Så kom den dagen jag avskyr mest av allt. Dagen då Benjamin berättade för mig att han hade AIDS. Han dog den hösten. Jag och Peter satt på varsin sida om Benjamins säng och höll honom i handen. Då grät jag för oss tre. För Benjamin, som miste livet, för Peter som förlorade sin fästman, och för mig själv. För att jag hade förlorat min allra bästa vän. Ett halvår senare gick även Peter bort. Om det var på grund av AIDS fick jag aldrig klart för mig, men han var hjärtekrossad efter Benjamins död och orkade aldrig komma tillbaka efter det.
Tiden gick, och mina tre söner växte upp. Så småningom började en efter en av dem i skolan, och där svärmade flickorna runt dem. När de blev lite äldre hade alla skaffat sig flickvänner som de ofta umgicks med även hemma hos oss. Jag hade länge på känn, men började på riktigt ana något när min son Anders hellre spenderade tid på sitt rum tittandes på TV i stället för att vara med sin dåvarande flickvän.
När Anders väl kom ut för mig svarade jag honom att jag vetat det sedan länge. argt fick jag ett "Men! Varför har du inte berättat det för mig?" till svar. Jag replikerade: "Men hur skulle det se ut?". Vi skrattade båda gott tillsammans den kvällen.
Trots att jag inte hade något som helst emot att Anders nu bytte flickvänner till pojkvänner så var jag inte van vid att se killar pussas och kramas öppet framför mig. Det tog ett tag att vänja sig, men jag har inga som helst problem med det nu.
Att komma ut handlar inte bara att komma ut inför sig själv, utan även för föräldrar, släkt och vänner. Då Anders bett mig berätta för hans farmor att han var homosexuell så sa hon inte så mycket efter det. Vad jag senare fått höra av Anders är att hans farmor ska ha sagt "Du är väl samme Anders som du var igår?". Kanske har vår familj haft ovanligt lätt att acceptera homosexualitet.
Min yngste son Mårten hade börjat spendera mer och mer tid hemifrån, och vid de tillfällen han var hemma var det enda som han pratade om en speciell kille. Efter en tid konfronterade jag honom:
- Mårten, har du en flickvän som du sover över hos?
- Nej, svarade Mårten.
- Har du en pojkvän som du sover över hos?
- Ja.
Min reaktion var att bli väldigt upprörd, arg och förnärmad över att han inte sagt något. Ilsken rusade jag ut ur huset och återkom inte förrän jag faktiskt insåg hur det såg ut att jag bara rusat iväg. Mårten har senare berättat att han trodde jag skulle bli upprörd eftersom jag redan hade en son som var gay. Så var det absolut inte, vilket jag sa till honom. Anledningen till att jag brusat upp var för att han inte anförtrott en sådan viktig sak till mig.
Samtidigt som jag nu hade två söner som kommit ut som gay hängde min äldste son Johan på gayklubbar med sina brorsor och trivdes väldigt bra i sällskapet.
- Nu ska jag presentera en speciell gäst för er, säger Helena och ler.
In kommer hennes son Anders som välkomnas av publiken med en varm applåd.
- Alla vi som är föräldrar, säger Helena, måste förstå att när våra barn kommer ut så är det en process som tagit lång tid, ofta flera år. Det är här vår egen komma ut-process börjar. Man måste vilja förstå! Om du inte vill, så kan du inte, säger hon.
En tröst i jobbiga stunder är att veta att andra föräldrar och HBT-människor går igenom samma sak.
Avslutningsvis säger Helena:
- I min värld finns inga flator, bögar, nazister eller leninister. I min värld är vi alla människor, och alla människor är lika mycket värda.
Om man vill komma i kontakt med Helena Tegnér går det bra att kontakta Stockholm Pride.