En stark sexa gav ett blickfång över hur HBT-situationen ändrats på sedan Pride hade sporttema för ett år sedan. Det utlovades förändringar, men det är mycket snack och lite verkstad i omklädningsrummen.
– Vad har hänt? Förra årets Pride-ordförande Sofia Sjöö ställer frågan till de sex uppställda beslutsfattarna och forskarna med all rätt: Det var hon som valde sport som tema till förra årets Pridefestival och skapade debatt kring den.
Runtomkring invigningstalet i fjol sades många fina saker där förändring och krafttag mot fördomar och diskriminering skulle tas. Reslutaten har varit magra.
Att svänga en oljetanker
– Det är bara ett år sedan vi tog upp det, och varje idrott är egentligen ansvarig för det, försvarar sig Leif Larsson i Riksidrottsstyrelsen.
Lena Adelsohn Liljeroth (m), kultur- och idrottsminister, skruvar även hon på sig.
– Man måste förstå att vi jobbar mot en tusenårig tradition. Det är en stor självständig folkrörelse som ska ändras, bokstavligt talat från värdegrunden och uppåt, menar hon.
Inget öronmärkt
Effekterna av Leif Larsson och Lena Adelsohn Liljeroths beslut påverkar bland annat den specialiserat HBT-vänliga idrottsföreningen Stockholm Snipers.
Ordförande Patrik Ekengren ser att ändringar kan göras.
– Varför finns det inga öronmärkta pengar för HBT-frågor inom idrottsföreningarna? frågar han, och får medhåll av bland annat personer i publiken och Börje Vestlund, riksdagsledamot (s):
– Man kan dra paralleller till hur man satte ner foten mot fackföreningarna för att de skulle ta jämställdheten på allvar. Man måste se till att statsbidragen går till rätt grejer, lägger han in i debatten.
Olika metoder
Men det är principen med vattendroppen som urholkar stenen han tror på, trots allt. Precis som han lagt in motion efter motion som nu cirkulerar i systemet måste man ha tålamod och kämpa på. De två forskarna på plats, Jesper Flodberg och Håkan Larsson, belyser okunskapen i området. Trots att intresset bland doktorander, 
forskare och c-uppsatsstudenter att skriva om HBT inom idrotten är det fortfarande mariginellt. Men en sak är alla debattörer på scen överens om:
– Det är inom manligt dominerade heteronormativa lagidrotter som homofobin är absolut störst, det är det som är problemet, sammanfattar Jesper Flodberg, forskare på Idrottshögskolan.
Skarp gränsdragning viktigt
Men vad kan man göra, och vad kan man kräva att politikerna ska göra? Leif Larsson, Riksidrottsstyrelsen, tror inte på detaljstyrning varken av politikerna eller av Riksidrottsstyrelsen själva.
– Man kan aldrig säga "ska", man kan bara säga "bör", poängterar han.
Under debattens gång tas flera aspekter upp, Jesper Flodberg menar bland annat på att det är så svårt att ändra på machokulturen inom fotboll, just för att den är så queer. Män kramar varandra och visar varandra uppskattning, då blir det viktigt med en skarp gränsdragning. Börje Vestlund å sin sida påpekar att mycket hänger på medias ovilja att "beta sig ner till frågan" om HBT inom idrotten. Det är fortfarande spännande med "bara" enskilda personer som kommer ut, till exempel Victoria Svensson. Bevakning
och debatt över hur de bemöts inom idrotten finns inte.
Avdramatisering och guldmedalj
Börje vänder sedan spetsen mot Riksidrottsförbundet:
– Om man inte börjar göra mer än Riksidrottsförbundet gör nu, kommer det här ta väldigt, väldigt lång tid, påstår Börje Vestlund. Leif Larsson piper in och tillägger att det viktiga kan vara att få AIK, Djurgården och Hammarby att gå i Prideparaden.
– Vi måste avdramatisera hela grejen, få folk att komma in i garderoben, föreslår han.
Mot slutet är är debatten bred och problematiserande. Okunskap, politisk och medial ovilja att se över problemet och naturen hos idrottsrörelsen är de stora problemen. Jesper Flodberg har dock ett kreativt förslag som skulle använda idrottens egen psykologi mot problemet:
– Dela ut en guldmedalj på Idrottsgalan till en klubb eller förening för bästa HBT-arbete. Då får de vara störst och bäst helt enkelt. Tävlingspsykologi.